Dryga 4 år. Ja det är så länge sedan jag kom hem från min i vistelse i Nya Zeeland som varade i nästan hela 3 år. Det känns så konstigt att blicka tillbaka, en smålustig känsla att det bara var en dröm. 

Sommaren 2006 efter studenten reste jag och min pojkvän Emil ner till Nya Zeeland, ett land jag knappt visste ett skvatt om. Vi landade i Auckland på nordön. Där välkomnades vi av Emils mormor och morfar, som var ett par riktigt underbara människor. Vi stannade i några dagar och åkte sedan vidare med ”Kiwi experience”, en hoppa på -hoppa av buss som tog oss runt om i landet till sevärda ställen( Vilken fantastisk miljö!). Halvägs ner till våran slutstation Queenstown, beläget långt ner på sydön träffade vi upp Emils bror och hans vänner som också reste omkring. Vi gjorde äventyr som river rafting, klättrade ner i underjordiska grottor, havskajakade och gick sagolika vandringar genom skyhöga berg och skogar.

I Queenstown bodde vi ca 8 månader och jobbade med diverse olika jobb. Våran plan var att åka hem efter 1 år. Men så blev inte fallet. När vi åkte vidare för att besöka Emils föräldrar Bronwyn och Dennis som hade bosatt sig i Nelson, en liten solig stad längre upp på sydön, nämnde jag för dem en dag att jag kände mig lite besviken att åka tillbaka till Sverige utan att jobbat med det jag utbildat mig till, alltså konditor/bagare. Jag märkte snabbt att bagerierna i Nya Zeeland inte var mycket att hänga i julgranen. De var engelskt gammelmodiga och dessutom (förlåt men) sunkiga! Troligtvis hade bakningen i landet sett likadant ut sedan engelsmännen från början hittade dit.

Helt plötsligt snurrade vi in på en idé att kanske hyra en lokal för att baka i och sedan sälja bröd/kaffebröd på lördagsmarknaden(bara för skojs skull). Idén utvecklades ganska snabbt vidare till att öppna ett bageri. Och kort därefter stod vi med en liten lokal mitt i centrala stan som vi köpt! Dennis som var en snickare helrenoverade stället och hastigt förvandlades det till ett litet skandinaviskt bageri.

Jag lärde allt jag kunde om bakning till Emil (som egentligen var utbildad kock),och sedan tillsammans lärde vi oss alla att göra kaffe med en riktig espressomaskin(som tydligen var otroligt viktigt att göra bra för att locka och vinna över kunder). Därefter var vi igång. Öppningen blev en succé, turisterna älskade oss som nu hittade nyttigt och gott bröd, tveksammare var dock lokal folket som var van med sina traditionella bakverk, vilket var fullt förståeligt. Men så småningom fick de upp ögonen för oss också =)

Nelson är en turiststad,under sommaren var det jättemycket att göra. Vi bestämde oss för att annonsera i svenska tidningen ”Bröd” efter en bagare som ville komma ner och jobba hos oss i ett halvår under turistsäsongen. Vi fick kontakt med en tjej som hette Moa Brink, hon ville väldigt gärna komma ner till oss och arbeta. Moa var en jätteduktig tjej som inte bara utvecklade vårat sortiment till det bättre utan blev en mycket god vän och är även det idag.

Det bakades allt från bröd, kaffebröd, bitar, bakelser, tårtor och praliner! (Bilden längst ner i mitten är ett pepparkakshus som jag och Moa gjorde tillsammans, föreställer Nelsons Katedral.)

Bilden längst upp i vänstra hörnet står en stolt mamma på besök med sin dotter =)


Det var en vemodig tid i Nya Zeeland med både glädje och tårar. Jag var bara 19 år när bageriet öppnades. Min hemlängtan var stark och det kändes jobbigt att vara ifrån familjen därhemma som befann sig på andra sidan jordklotet. Efter drygt 2 år med bageriet i Nelson tog vi beslutet att flytta hem. Ett beslut jag inte ångrar en sekund, och inte heller allt det jag varit med om. Så mycket vi hade lärt oss!!

Mina svärföräldrar köpte våran andel i företaget och driver det fortfarande idag. Vi är jätteglada att det går så bra för dem och riktigt kul att de fortfarande har svenska bagare/konditorer som kommer ner varje turistsäsong för att baka och få uppleva landet. 

Vill ni se deras hemsida kan ni göra det här: http://www.theswedishbakery.co.nz/ 


Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om den här tiden, men den berättelsen skulle bli alldeles för lång. Hur som helst har jag varit med om otroliga upplevelser.

Nu blickar jag framåt. Vad som i framtiden har att erbjuda, det återstår att se.

Over 4 years. Yes thats so long time ago since I came home from my stay in New Zealand, where I lived almost three years. It feels so weird to look back, a strange feeling, almost like it was a dream.

In summer 2006, after graduation from school, I traveled with my boyfriend Emil to New Zealand, a country I barely knew a thing about. We landed in Auckland on the North Island. We were welcomed by Emil’s grandmother and grandfather, who was really wonderful people! We stayed for a few days and then travled with ”Kiwi experience” a jump on-hop off bus that took us around the country and to places of interest (What a fantastic environment!). Halfway down to our final destination Queenstown, located low down on the South Island, we met up Emil’s brother and his friends who also traveled around. We did the adventure like river rafting, climbed down underground caves, sea kayaking and went fabulous hikes through high mountains and forests.

We lived in Queenstown for about 8 months and worked with various different jobs. Our plan was to return home after one year. But that was not the case. When we went on to visit Emil’s parents Bronwyn and Dennis who had settled in Nelson, a small sunny city further up the South Island, one day I mentioned to them that I felt a little disappointed to go back to Sweden without having worked as a baker, which I was trained to be.

Suddenly we spun into an idea that maybe hire premises to bake in and then sell bread / buns on Saturday market (just for fun). The idea evolved rather quickly, to open a bakery. And shortly thereafter, we stood with a small cafe in the center of town we bought! Dennis (fatrher in law) was a carpenter and renovated it into a a small Scandinavian bakery.

I taught everything I could about baking to Emil (who was actually trained as a chef), and then together we all learned to make coffee with a real espresso machine (which apparently was incredibly important to do well in order to attract and win over customers). The opening was a success, tourists loved us who now could find healthy and tasty bread. Doubtful however, was the local people who were accustomed to their traditional wares, which was perfectly understandable. But eventually they got their eyes opened to us =)

Nelson was a tourist town, in the summer there was a lot to do. We decided to advertise in the Swedish newspaper ”Bröd”, looking for a baker who wanted to come and join us for six months during the tourist season. We got in touch with a girl named Moa Brink, she really wanted to travel to New Zealand and work for us. Moa was a really talented girl who not only developed our product range for the better, she became a very good friend and still is today.

We baked everything from bread, tarts, pastries, cakes and chocolates! (The center picture at the bottom is a gingerbread house that I and Moa did together, represent Nelson’s Cathedral.)

The image at the top in of the left corner is a proud mom, visiting her daughter =)

It was a great time in New Zealand with both joy mixed with sad moment and tears. I was only 19 when the bakery opened. My homesickness was strong and it felt hard to be away from the family who lived on the other side of the globe. After working more than 2 years with the bakery in Nelson, we made the decision to move home. A decision I do not regret one second, but I am very proud of everything that I have experienced, so much we had learned!

My in-laws bought our stake in the company and still runs it today. We are so happy things are going so well for them, an that  they still have Swedish bakers /pastry chefs who are coming every tourist season to bake and to experience the country.

If you like to see their website, you can do so here: http://www.theswedishbakery.co.nz/

I could tell you so much more stories from this time, but it would be too long tell. Anyway, I have been through incredible experiences.

Now I look forward to see what the future has to offer, whatever will happen, I´m sure it will be great =)